Fansinrecensioner
Några relativt slappa fansinrecensioner på min relativt slappa blogg. Fansins är ju i grund och botten färskvaror som snabbt säljer slut, så de passar ju bra här. Skulle jag vänta tills nästa nummer av Sällsamheter i Munchkinland ska ut lär nog det mesta vara slutsåld.
Hunden som vägrade dö#8 (80 A5-sidor)
Att jag anser att Hunden som vägrade dö är det vassaste fansinet i Sverige just nu vill jag först klargöra. Men om jag är av den åsikten för att jag är god vän med Jonas Juuso, som är Hunden, eller om det är för att det är riktigt bra kan jag inte svara på. Sådan självinsikt saknar jag. Detta nummer är mer som ett sorts magasin och innehåller främst artiklar om Daphe Oram (musiker), Jessica Rylan (musiker), Ivor Cutler (musiker och författare och allmänt excentrisk) samt David Greenberger, som gör fansinet Duplex Planet och givetvis också gör lite musik. Mycket musik alltså och även om jag är rätt insatta i de flesta av dessa människors görande, så är det bra introduktioner till de stackare som inte känner till nämnda kulturpersonligheter. Det myckna artiklarna gör att det personliga skrivandet till stor del får stå tillbaka, men lite historier från kollektivtrafiken finns med och en gammal text om call centers dammas av. Det är bra nummer och egentligen finns det väl inget större att hänga upp sig på. Men då jag redan känner till det mesta om personer Jonas skriver om så är ju det oväntade och nya det som givetvis fångar mitt intresse. Som till exempel recensionen på Hans Kistvalls spelning på ett dagcenter i Piteå eller Jon Ashbournes pratstund med en anonym Palmespanare. Den mer amatöretnologiska fortsättning som utlovas låter ju mumma. Du kan alltid lita på Hunden, som jag brukar säga på bjudningar och skivor. (brevsolo@gmail.com)
Jobbångest (32 nästan A5-sidor)
Korten på bordet direkt; Jag bodde ihop med Joar Sandling, som gjort Jobbångest, och delade lägenhet med Veronica Östby, som gjort merparten till Nattorientering, men har väl visserligen ingen större kontakt med någon av dem nuförtiden. Jobbångest innehåller till största delen serier där skelett mår dåligt och säger konstiga saker. Som en lite gladare och därmed ett snäpp sämre Klas Katt möter Ub Iwerks klassiker ”The Skeleton Dance”? Det är en underfundig humor som ibland närmar sig någon form av anti-humor. Allt är inte bra, men det finns guldkorn såsom serien om typen som slutat med självömkan och den som står på en parkering och ber sin älskling plocka fram trombonen. Bägge Under Tjälen-fansinen är dessutom tryckta på ett proffsigt fint gulnat papper och till råga på allt beskärda.
Proffsigt värre med andra ord. Det som jag främst gillar med Jobbångest är väl möjligen att den står ut när det gäller de samtida svenska serierna. Den hör hemma antingen i ett förflutet serie-Sverige (1980- eller 1990-tal) eller möjligen ett framtida mindre homogent serie-Sverige. Men vad tusan, låt oss inte leka med serie-Sverigepusslet nu. Jag lägger undan det tills grannungarna kommer över igen. Jobbångest lever på sina egna meriter och trettio kronor är det väl värt. (undertjalen.se)
Kissan Päivät#3 (84 A5-sidor)
Många gånger brukar folk orera om att det som görs i fansinsvängen enbart kan göras i denna kontext. Ibland kan det kännas som en tom floskel, men i det här fallet är det sant. Stämningen som Kissan Päivät ger är nästan som att läsa en väldigt lång pyskolapp. En förvirrande och stundtals fantastisk blandning av förakt mot storsvensken, punk, anarkism, kommunism, förakt mot poliser och politiker. Ibland blir det för mycket mässande och utläggningar, som att vara fast i ett långt väckelsemöte för ett fritt och självständigt Norrbotten, men vissa texter är riktigt fina. Speciellt sista texten ”Född fel” är utomordentlig bra och något även vi som är födda utom-Norrbotten kan relatera till. Att vara en illbatting på obygden och avsky världen omkring sig. När jag var yngre fanns det även några jeppar som propagerade för ett självständigt Gotland och jag har länge grunnat på att göra en text om organisationer, partier och människor som talat sig varma för att just deras region ska bli befriad från Sveriges järnhårda grepp. Den här separatismen finns ju även i t.ex. Skåne. Men allt är ju inte separatism i Kissan Päivät. Mycket är punk också. Främst i recensionsform. Två texter om film, där speciellt den om Torbjörn Axelman hade kunnat få vara längre. Jag känner till en som jobbat med karln Axelman sköt, men Axelman har hen aldrig träffat, ”tack och lov.” Några rätt vissna intervjuer med Optic Nest, Skull Defekts och Paddington Distortion Combo är även med. Karolina Dahl har dessutom skrivit en riktigt bra berättande dikt om våldsdåd och levnadsöden i en svensk bruksstad. Och även om jag tycker att fansinet är på tok för långt och skulle må bra av en utrensning och korrgenomgång, så är det styvt jobbat och verkligen ett fansin som är sann mot det jag ser som fansinismens kärna: Att göra sin egen grej och inte låta några dogmer bestämma vad som ska vara med i fansinet. Dörrarna står öppna och det är bara att ösa på.
Nattorientering (28 nästan A5-sidor)
Nattorientering görs av systrarna Rebecca och Veronica Östby. Rebecca Östby har skrivit texterna, som jag klassificerar som dikter. Det är bara två stycken korta rackare. Den största anledningen att kolla upp det här fansinet är teckningarna. Jag minns att Veronica Östby visade upp en av sina serier när vi bodde ihop. Den gick på temat ”Att ha ångest” och var väldigt likt Sara Granér till teckningstilen. Temat har inte direkt ändrats, men stilen utvecklats till något mer eget, även om jag kan ana Granér-stilen lite i bakgrunden. Det är sällan några texter, utan en bild tar upp en hel sida och de få serier som har pratbubblor eller textrutor kritiserar psykologins pillerhets. Ett ”Quick fix”-samhället, där allt ska klaras av individen själv. Bilderna visar upp många hål i kroppar, organ, slaskande och plaskande. Fast inte på något JVVF-igt sätt. Det är mer stillsamt och fundersamt. Bilderna är heller helt utan vassa kanter, även om de är mer rena än smutsiga om en måste placera dem på någon sorts skala. Men jag gillar’t hur som helst. (undertjalen.se)
Onda märket#8 (i princip 4 A5-sidor)
Hjalte Strandén fortsätter sin odyssé det perverterade Sverige med Onda märket#8. Denna innehåller en helt okej recension på en offentlig toalett. Som recensionsområde är det ett område där det finns mycket att hämta. Min värsta upplevelse av en offentlig toalett var på torget i Oskarshamn när jag bevistade toan som låg i samma byggnad som Pressbyrån. Toapapper och intorkat piss över hela golvet och en kundvagn full med bråte. Jag brukar ha för vana att sitta ner oavsett om det är ettan eller tvåan som ska göras, men här var jag tvungen att stå (jag pinkade alltså). Det kändes som en direkt hälsofara att vara där inne. Sen har en herr K bidragit med en sedelärande berättelse om vikten att ta det lugnt och inte bli för het på gröten när en ska onanera till upphittad porr. Nian gavs precis ut och går i samma stil. (hjalte_stranden@yahoo.se)
Paddsatan#10 (52 A5-sidor)
Det här fansinet har ju blivit lite omsjunget då och då, men jag ska vara så förbenat tråkig och säga att i stort, och som bäst, visar Paddsatan upp potential. En av de som hyllat Paddsatan förklarade vad det är som är bra med detta fansin: ”1) Hans litterära insatser där han anstränger sig för att tränga in i andras psyken och 2) Det klara arbetarklassperspektivet.” Detta nummer innehåller främst en novell om några journalister som arbetar på någon sjaskig tidning på Gotland. Det finns något där, men det negativa tar över. Intervjun med mannen som krigade i Spanien känns malplacerad och dessutom byter en av huvudkaraktärerna namn mitt i berättelsen. En annan undrar också varför huvudkaraktären först ska jobba på distans från Stockholm, men sedan helt plötsligt flyttar ner till Gotland. Men jag ska inte ta fram bandsågen, utan hejdar mig ungefär på samma sätt som när Robban Broberg ser en tjusig tjej. För jag vet ju att en person måste tillåtas växa som skribent och författare och det är väl just därför jag mest ser Paddsatan som ett fansin med potential. Historien om mannen som gör korvar och hittade på begreppet ”Hot dog” var lite småkul, bortsett från det gamla vanliga slarviga hållningen till skrivandet. Tillkommer i detta nummer är några frapperande okritiska recensioner och en berättelse om svirande i Stockholm. Med lite hårdare redigering och arbeta bakom texterna kanske jag också kan tänka mig att det här ska vara ett av de bästa fansinen i Sverige. Jobba, jobba, jobba! (paddsatan@gmail.com)
Lars Nilsson Esq. 
No trackbacks yet.